Uppföljaren till Mian Lodalens Smulklubbens skamlösa systrar.
"Det var längesedan jag läste något 'flatigt'", tänkte jag, och då bestämde jag mig för att ta itu med den här boken. Det var så pass länge sedan jag läste Smulklubben att jag nästan hade glömt bort att jag inte gillade den så värst. Eller så var den här boken kanske sämre än den första.
Ja, alltså. Det är ju jättebra att det finns lesbiska författare som skriver böcker om lesbisk kärlek. Alltså. Och allt behöver inte heller vara djupt och jättefantastiskt. Man förstår ju visst att det finns ett behov av "chick lit" även för flator... eller "Jackie Collins-stil" för flator... men, suck...
Eventuellt är det hela ganska realisitiskt. Men det finns inkonsekvenser och ologiskheter i handlingen. Språket lämnar en hel del övrigt att önska. Jag är verkligen inte förtjust i den "rappa" stilen eller poängteringar av skämt och ordlekar med "(hehe)"... Det är i och för sig väldigt subjektivt, det här med vilken stil man gillar... Men jag tycker att det hela i stort (även om det kanske är ett medvetet grepp) känns överdrivet med väldigt mycket generaliseringar.
Det är väl mest det att det gör mig lite besviken att konstatera att jag inte gillade detta, även om jag vill minnas att jag gillade Mian Lodalen som krönikör på den tiden jag läste QX ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar